.png)
Året var 1989.
Jag stod och pratade i min mobil utanför Notre Dame i Paris. Eftersom det var ett känslofullt samtal, använde jag kroppspråket, men på en svenskt sätt. När jag hade lagt på, så kom några fransmän fram och undrade vad det var jag pratade i. Dom tyckte att det var fantastiskt, att jag kunde stå där och prata med Sverige i den där lilla makapären. Senare på kvällen var jag på fest, hamnade i ett samtal där fransmännen pratade lyriskt om Minitel. Jag hade då varit ett Applehead i tre år, ingen fattade vad jag menade ...
Det känns konstigt att så mycket vilar på detta lands axlar.
Bild: Arnd Wiegmann
Läs även: DN / DN / SVD / SVD /
Inlägg
Det var väl tidigt 80-tal. Jag körde en svensk Volvo med automatiskt halvljus i Frankrike. Man vande sig vid uppmärksamheten på dagen, då medtrafikanterna gestikulerade mot framänden av bilen "Du har glömt lyset!". Men när jag kom in i Paris framåt 9-tiden på kvällen blev det värre, dom blinkade med helljuset, vissa tutade, nu gestikulerade dom mot pannan "Du har fel i huvudet!".
SvaraRaderaNån dag senare fick jag tillfälle att fråga en fransman om denna reaktion, svaret blev ungefär:
- Tacka f*n för det, du förstör ju mörkerseendet för dom!
Mvh Bengt Svensson